Sista lektionen innan sportlovet

Klockan är 1324 och det är dags att för mig att börja bege mig mot klassrummet där jag ska ha min sista lektion. Jag har blivit varnad för att eleverna antagligen kommer vara uppe i varv, att det brukar vara lite stökigt mot slutet av dagen när ett lov är i antåg. När jag går ut ur lärarrummet och mot klassrummet möts jag av hur båda mina klasser står i korridoren. Inte tysta och fina. Femton elever står i princip och bråkar med varandra, ger varandra små slag och knuffar. Någon blir jagad genom korridoren.

Jag bestämmer mig för att släppa in den klassen jag ska undervisa tidigare för att separera klasserna åt. Låta eleverna varva ned lite inne i klassrummet. Det går bra för de flesta. Dock inte för alla. Några elever kan inte varva ned. Frågan är inte om de kommer störa, utan hur mycket. Lektionen ställer inte särskilt höga krav på eleverna. Vi ska se ett videoklipp. Kravet på eleverna är med andra ord att de ska sitta still och vara tysta.

Innan jag börjar lektionen uppmanar jag eleverna att vara tysta och lägga undan sina mobiltelefoner. Jag väntar och väntar. Vill inte börja prata och ge information när några elever pratar och stör. De som stör säger åt mig att börja lektionen. Jag meddelar att jag kommer börja när det blir tyst. De som stör säger åt alla att vara tysta. Sedan börjar de prata med varandra igen.

Efter vad som känns som hundra år blir det äntligen tyst. Jag hinner säga en mening innan de börjar prata igen. En kvart senare har jag hunnit säga följande:

• Välkomna till lektionen
• När filmen är slut slutar vi för dagen
• När filmen är slut vill jag att ni lämnar in er röda plastficka

Jag startar filmen och går och sätter mig på en stol i klassrummet. Kanske kommer de lyckas vara tysta ändå?

Tio minuter senare är det några som börjar köra någon lek i stil med armbrytning fast med armbågarna. Jag går dit och frågar vem av dem som vill sätta sig någon annanstans. En av dem flyttar på sig utan att tjaffsa.

Fem minuter senare är det någon som börjar vissla. Jag säger inget utan hoppas att de kommer tröttna på visslandet. Några andra hakar på. Nu säger jag högt till alla i klassrummet att sluta vissa. Tre sekunder senare visslar någon igen. Jag återgår till taktiken att ignorera för att inte ge dem uppmärksamhet. Efter några minuter avtar visslandet. Femton tysta elever ger mig bedjande blickar – snälla få dem att sluta säger deras ögon.

Eleven som bytte plats har börjat peta på en annan elev. Jag säger åt eleven att sluta. Eleven gör ett tecken för att visa att hen inte hör vad jag säger trots att alla i hela klassrummet har hört mig. Jag tecknar tillbaka att eleven ska sluta. Eleven fortsätter att spela på att hen inte förstår vad jag vill.

En annan elev sitter med sin mobil. Jag orkar inte ens försöka be eleven lägga undan den. Eleven är i alla fall tyst.

När det har gått en halvtimme ställer sig två av de störande eleverna upp. En går till kranen som finns i klassrummet och dricker ljudligt. Drar ut flera meter papper. Sedan lämnar båda klassrummet. Ska jag följa efter? Kanske kan det bli tyst i klassrummet den sista biten av filmen? Jag hör att de är ute i korridoren. De skriker. Kanske bråkar de. Om någon av dem slår den andre kommer jag bli lagligt ansvarig då? Anmäld till någon ombudsman och behöva betala böter för att jag inte fullgjort min tillsynsplikt? Om jag lämnar klassrummet vad kommer de störande eleverna som är kvar att göra då? Samtidigt som jag tänker allt det känner jag hur jag inte orkar längre. Jag vill ge upp.

Jag hör en annan lärare ute i korridoren. Inom mig skäms jag för att jag inte orkar gå ut och säga åt dem att sluta störa. Inom mig känner jag mig också lättad för att någon annan gör det så att jag slipper.

Det är fem minuter kvar av lektionen. Från andra sidan väggen hör vi hur den andra klassen blir klara och ställer upp stolarna. De störande eleverna som är kvar i klassrummet måste förstås se vad som händer. De går mot klassrumsdörren. Lämnar klassrumsdörren öppen. Jag följer efter. Min enda plan är att stänga dörren så att ljudet från korridoren inte stör allt för mycket. Ljudet av tjugo elever som skriker och bråkar och är glada för att det är sportlov.

När jag kommer fram till dörren ställer sig en av de störande eleverna i dörröppningen och blockerar den. Jag säger åt eleven att hen antingen får vara ute i korridoren eller inne i klassrummet. Eleven står kvar. Jag upprepar elevens val och försöker stänga dörren. Det är en omöjlig uppgit då eleven är både längre och starkare än vad jag är. En annan av de störande eleverna tar tag i handtaget på utsidan av dörren och håller emot där. Försöker hålla dörren öppen. Jag upprepar igen till eleven som blockerar dörröppningen att antingen gå ut eller gå tillbaka in. Eleven säger åt mig att be snällt. Säger åt mig att säga snälla. Säger åt mig att förbättra min attityd.

Filmen tar slut. De andra eleverna börjar ställa upp sina stolar. Jag lämnar den störande eleven i dörren och går tillbaka till min dator. Packar ned den. De andra eleverna är tysta och gör allt de ska. De hämtar sina röda mappar och ger dem till mig, säger tack för idag och önskar mig trevligt lov. De försöker kompensera för deras klasskamraters beteende under lektionen. De försöker visa att de vill ha mig där.

Jag försöker skaka av mig irritationen, känslan av vanmakt. Letar upp en sista droppe energi för att kunna önska eleverna trevligt lov tillbaka. För att kunna le mot eleverna som gjort allt som de har blivit ombedda om. För att kunna ge de eleverna vad de förtjänar. När alla lämnat klassrummet går jag in på toaletten och gråter.

 

Nytt år

Så blev det 2019. Ännu ett år har gått, passerat och så vidare. Läste mitt nyårsinlägg för 2017. Väldigt förvirrande och kaosartat. Ungefär lite som mitt liv var för ett år sedan. Då var jag mitt i en stor förändring. Bodde i andrahand, hade alla mina saker i ett förråd. Visste inte vad som skulle hända eller när. Hade ett sexmånaders-vikariat. Det säger sig självt att det har hänt väldigt mycket 2018.

När året började bodde jag som sagt i andrahand eftersom min egen lägenhet var uthyrd och kontraktet inte tog slut förrän i mars/april (kommer inte riktigt ihåg). Jag var precis klar med min utbildning och fått ett vikariat på en skola.

Ska jag vara helt ärlig har jag inte så många minnen av våren. Det är en stor svart massa i mitt minne fyllt med ångest. Nästan allt i mitt liv var fyllt med ångest. Jag gick igenom en helvetisk lägenhetsförsäljning som gav mig ångestattacker varannan dag. Sov på en madrass på golvet. Försökte rädda mina elever som alla i stort sätt låg en termin efter i sina kurser. Samtidigt jobbade jag 120% och skulle rätta 4 klassers nationella prov. Plus att jag undervisade en helt ny kurs jag behövde läsa in mig på. För att inte glömma att spexet skulle skrivas. Utöver det började min relation ta stapplande steg framåt vilket förstås var alldeles underbart och samtidigt oerhört skrämmande.

I april/maj försökte jag söka hjälp för min ångest. Efter ett par veckor fick jag en tid på vårdcentralen och de ställde mig i kö till KBT. Ytterligare ett par veckor gick och det blev juni. Jag kunde inte sova och knappt jobba. Efter en sömnlös natt fylld av tårar hamnade jag på S:t Görans akutpsykiatri. Eller hamnade och hamnade. Jag tog tunnelbanan dit. De skickade en remiss till vårdcentralen. Fick en ny tid. Fick tabletter. Står fortfarande i kö. Kanske finns det en anledning till att det här inlägget skrivs halv sex på morgonen.

Så sammanfattningsvis skulle man kunna påstå att våren bestod av att jag försökte hålla huvudet över ytan. Därför var det ju väldigt passande att jag klistrade in Aqualung i mitt nyårsinlägg för 2017.

Det blev sommar och många stora oklara frågetecken blev lösta. Jag köpte en egen lägenhet och jag fick fast anställning. Dessutom var det sommar och jag var ”arbetslös”. (Detta eftersom mitt jobb inte ansåg sig ha möjlighet att göra om min anställning från vikariat till tsv-anställning över sommaren utan valda att anställa mig från och med augusti istället. Så vikariatet tog slut 22 juni och min tsv-anställning började 7 augusti.) Men det var förstås bra med ledighet.

Sommaren var för det mest bra. Ska jag vara helt ärlig kommer jag inte ihåg så mycket av den heller. Kanske försöker jag inte så mycket men det mesta jag kommer ihåg är ångest. Men det är inte rättvisande för majoriteten av sommaren var helt underbar. Det spelades bridge och det bråkades om bridge. Jag var ute och vandrade i bergen vilket var helt fantastiskt underbart. Någon gång flyttade jag in i min lägenhet. Planen var att flytta redan i februari/mars men allt blev försenat med försäljning och lån och köp av ny lägenhet så det blev inte förrän juli som själva inflytten till den nya lägenheten blev klar. Dagen efter flytten blev det att resa iväg igen. Ingen ro och ingen vila. Några dagar innan jobbet skulle börja kom jag äntligen hem och kunde landa i lägenheten.

Jag gillar min nya lägenhet. Den är fin och mysig. Dessutom finns alla mina saker i den. Jag är inte så mycket i min lägenhet vilket jag tycker är synd. Det kommer nog få ändra sig detta år. Jag vill vara mer i min lägenhet så då får jag väl försöka vara det.

Hösten började bra tror jag. Jag hade haft mindre ångest under sommaren och kände att jag nog var redo med jobb. Det gick bra. Vid höstlovet började jag hamna efter med jobbet. Jag hann inte rätta elevernas uppgifter. Planeringen av de två nya historiekurserna tog för lång tid. Men jag tycker det är viktigt att den får ta tid. Det är förstås naturligt att det tar mer tid som nyexaminerad lärare att planera sina lektioner. Förutom att man måste göra nya PowerPoints för varje lektion behöver man dessutom läsa in sig på ämnet (om man nu inte kan all världens historia). Och ni känner ju mig. Kan inte göra en halvdan lektion. Så jag bortprioriterade rättningen och fokuserade på att skapa fantastiska lektioner som eleverna skulle vilja gå på. Rätt eller fel? Vem tusan vet det.

Jag började sjunga i en ny kör. Det var spännande och underbart på samma gång. Det är skönt att sjunga. Avslappnande och energigivande. Skönt att inte vara uppkopplad dygnet runt, skönt att göra något som inte är att stirra in i en skärm, skönt att göra något där hjärnan får landa. Men det är förstås stressig också. Stress över att lära sig nya låtar, ny koreografi, lära känna nya människor. Det gäller att hitta någon balans i det hela. Jobbar fortfarande med det. Kanske börjar bli bättre. Släppte kravet till julkonserten att lära mig alla låtar. Gick dit och strålade istället. Sjöng när jag kunde. Mimade när jag inte kunde. Det lät tydligen bra oavsett. Är taggad på att fortsätta men rädd för att inte orka hela vägen ut.

Runt höstlovet slog det mesta bakut. Livet blev för mycket och trots ledig två dagar fick ångesten övertaget och efter att ha åkt hem mitt på dagen på grund av en panikattack sjukskrev jag mig veckan ut inklusive körens helgaktiviteter. Jag kände att så här kan det inte pågå längre. Sökte privat vård. Fick tid en vecka senare. Står fortfarande i kö till vårdcentralens KBT.

De sista fem veckorna handlade bara om att räkna ned till jullovet. Jag gjorde om i min planering och gjorde det så enkelt som möjligt. Kom ikapp med rättningen men ligger förstås efter nu eftersom eleverna hade en del inlämningar i samband med julavslutningen. Ska bli kul att komma tillbaka till den högen av rättningar. Men ser fram emot mina lektioner. Håller på att skapa ett rollspel för svenskan, hoppas det går hem hos eleverna.

Publicerade en bok också. Efter mycket om och men blev den äntligen klar. En vecka försvann åt att korrläsa och försöka lösa framside-frågan. Ännu en anledning till förseningen med all rättning. Kanske behöver lära mig att prioritera bättre. Vad vet jag.

När jag skriver det här känns det som om 2018 verkar vara ett dåligt (?) år. Det är förstås inte sant. Det var bättre än 2017 på alla sätt. Många fantastiskt underbara saker hände. Kanske är det svårt att se dem eller tänka på dem den här tiden på dygnet. Tankarna brukar inte riktigt ha ett korrekt fokus då. Så inlägget är nog lite vinklat. Men det är väl alla min inlägg vid det här laget. Skriver man fem inlägg på ett år finns det oftast en röd tråd över när man skriver (det är inte när man är glad och lycklig och umgås med nära och kära).

Vad kommer 2019? Inte vet jag. Men jag fortsätter att simma och förhoppningsvis blir vattnet grunt snart.

Psykisk ohälsa. Den sprider sig som en löpeld i världen. Från att varit det udda är det snart normen. Från att knappt ha funnits så finns det överallt. Eller? Varför blir det fler och fler som mår dåligt? Som känner pressen, stressen att prestera varje dag, varje natt, varje vaket ögonblick?

Är det prestationens fel? Eller är det samhällets fel? Samhällets totala krav på att vara socialt uppkopplad. Rädslan att missa något. Rädslan att bli kvarglömd, bortglömd. Är det en kombination?

Varför kan det skapa sådant kaos hos så många människor?

Smärta, ångest, förtvivlan. Känslan att inte räcka till. Känslan att inte vara tillräckligt glad. Tillräckligt bra. Tillräckligt social. Det dåliga samvetet som knackar på dörren när känslorna dyker upp. Det dåliga samvetet som berättar att det inte är okej att känna sig ledsen när ens liv ändå är helt okej, till och med rätt bra. Tänk på barnen i Afrika.

Det är helt klart något fel på samhället. Men vem kan vi skylla på om inte oss själva? Hur ska vi kunna ändra när det krävs en världsomvälvande inställning hos alla på detta klot?

Det är nog kört. Som med allt annat här. Miljön, politiken, fattigdom, krig. Blanda det och toppa med lite mental ohälsa så är receptet klart.

Blir bara så jävla irriterad när jag inte kan göra något för att hjälpa eller stötta mina elever. Att sjuttonåringar ska behöva bli sjukskrivna för depression och ångest. Då, då är det något sjukt skruvat med samhället. Det var bara det jag ville få ur mig.

Tar upp anteckningsboken, lägger ned anteckningsboken

Tar upp anteckningsboken. Öppnar den. Sätter pennan mot pappret. Vill skriva något. Tar bort pennan från pappret. Stänger boken. Lägger ned anteckningsboken på bordet igen.

Att det ska vara så svårt att skriva ord. Vilka ord som helst borde duga. Ändå tar det stopp. Varför är det så?

Lyckades skriva lite i min ungdomsroman igår. Det var väldigt länge sedan jag öppnade det dokumentet. Borde kanske fortsatt korrläsningen på bridgeboken men man ska göra det som faller en in. Tänkte korrläsa vidare nästa vecka. Det var planen i alla fall. Den kanske måste revideras lite nu eftersom jag ligger efter i planering och rättning på jobbfronten. Har ju en revolution att genomföra veckan efter lovet! Sådant kräver planering ska ni veta.

Jag saknar Ragnar (min gitarr). Känner mig kreativ men vet inte vad jag ska göra av det. Ingen plats för utlopp eller hur jag nu ska förklara det. Därav anteckningsboken som brukar få ta del av mer personliga saker än den här kära bloggen. Inget illa menat till er kära läsare. En del saker bör dock bara stanna hos mig helt enkelt.

Hur som haver är det lördag idag. Känner mig förvånansvärt frisk. Snuvig och hostar lite men annars är det nog chill. Dock har jag ätit alvedon så det är ännu lite oklart hur frisk jag egentligen är. Är hemma och ser på film/mailar/gör ingenting idag för att inte riskera mer sjuk. Det är lite tråkigt. I morgon får jag i alla fall ha manusmöte så det är mysigt.

Nu blev jag lite taggad på att korrläsa. Så ska nog göra det en sida eller två. Hej hopp.

Att vara lärare

innebär att man blir sjuk. Dygnet runt. Hela tiden. Trodde bara den här invigningsritualen av förkylning gällde för förkolelärare. Tydligen inte. Kanske är det för att jag började jobba heltid samtidigt som influensasäsongen drog igång på allvar också. Oavsett vad så suger det. Ont i ryggen får jag av att ligga i sängen också. Så måste sitta upp vid bordet lite om vart annat för att överleva.

Är dock på väg att tillfriskna. Vilket är lite jobbigt för det gör att jag vill jobba. Men sådant ska man ju inte göra när man är sjuk! (Men lite kanske? Bara rapportera lite betyg?) Nej, nej, nej. Högst dåligt att jobba om det finns risk att det är under feberyra. Högst dåligt att ge elever betyg när man är under inverkan av alvedon.

Istället ägnar jag mig åt att läsa. Eller se på film. Men film såg jag igår. Så testar läsa i dag. Går runt i lägenheten för att ryggen inte ska bli stel. Det går rätt fort dock. Lägenheten består ju enbart av ett rum.

Ser hoppfullt ut med jobb inför hösten i alla fall. Diskuterar tjänstefördelning. Sånt är alltid trevligt. Fick min lärarexamen häromveckan (här om veckan?) också. Så ansökan om legitimation är skickad och betald. Förhoppningsvis kommer den snart och inte senare. Ska jag rama in mina fina examen och diplom och sätta på en vägg. Tillsammans med de fina vykorten jag fått av mina elever. En riktig ego-vägg skulle man kunna kalla det.

Helt off-topic kan jag också meddela att jag har svårare och svårare för att skriva man. Jag gör det fortfarande. Men varje gång stannar jag upp och funderar på hur jag kan formulera om mig. Det känns fortfarande konstigt att skriva en men jag antar att det kommer bli en logisk följd så småningom. Språket behöver ju ändå utvecklas och vem vill vara konservatist?

Svårt att dricka te med feber. För när man (stannade inte när jag skrev det ?) inte dricker så är det kallt. Sedan dricker jag (vafan) och så blir det jättevarmt istället. Som att gå in och ur en iglo(o?). Det märks att jag inte är vid mina sinnes fulla bruk med alla dessa parenteser. På toppen av allt körs Månskenssonaten på repeat just nu. För ja, varför inte?

 

Så är det februari

Lite mer än en månad har gått av det nya året. 2018. Tror det kommer hända rätt mycket det här året. Det kommer bli året då jag blir vuxen (?). Jag är väl redan vuxen (?) ur ett byråkratiskt perspektiv. Men det känns som att jag blir det på riktigt nu, nu när jag är klar med mina studier, ska få fast anställning (hoppas jag iaf…), planerar att köpa en egen lägenhet. Sådana dära vuxna saker.

Trots att lägenhetsköpet har blivit lite uppskjutet så kommer det i alla fall bli av i år. Någon gång. Men den som väntar på något gott…

I alla fall. Jag vet egentligen inte vad jag ska skriva. I dag har jag legat i min säng och tittat på SKAM samt ett flertal romcoms. Det är då tankarna om livet dyker upp i mitt huvud och jag egentligen inte riktigt vet vad jag håller på med. SKAM är bra. Det är framförallt ett jäkligt bra manus. Ett stort plus för att de snakker norsk. Jag gillar norska, det låter mysigt. Kanske får flytta till Norge ett par år.

Jag känner också att jag hela mitt liv har haft en plan. En plan över vad jag ska göra med mitt liv. Och eftersom jag är jag så har den planen följts rätt bra. Det känns dock som jag missat saker. I livet då ifall någon undrar. Jag har bara pluggat och pluggat och pluggat. Borde jag åka och resa? Bo utomlands ett år? Sådana saker man gör i min ålder? För tänk sedan när jag har ett fast jobb och kanske ett barn eller två, då kan jag väl inte göra sådant? Eller?

Borde jag ta en liten omväg från Planen med stort P? Den frågan har jag ställt mig rätt länge. Ett par år eller så. Och visst, ett år är väl inte så lång tid. Det mesta lär vara likadant när jag kommer tillbaka. Men ändå. Alla mina åtaganden? Mina aktiviteter? Kan jag verkligen bara lämna allt lite vind för våg och hoppas att allt blir bra? Låter oerhört läskigt. Det kommer nog aldrig finnas en ”bra tid” för att åka iväg ett år eller så. Det kommer alltid vara något som får en att vilja stanna. Kanske räcker det med att jag alltid kommer ha en ”ledig” sommar att resa land och rike runt?

Jag vet inte. Det är som vanligt. Man vet allt men ändå inget. Jag antar att det är så livet är.

Den svåraste frågan just nu är vad jag ska göra med mina elever på morgondagens lektioner…

#livet

Det är så mycket som hänt 2017. Och nu är det 2018. Inte blev det en årskrönika innan året tog slut heller. Och bloggat dåligt har jag också. Så vad som hände 2017 har ni kanske inte heller någon koll på. Därför borde det kanske vara på sin plats med en liten årskrönika.

Men var ska jag börja och var ska jag sluta? Egentligen finns det väl ingen början och inte heller något slut. Livet tar inte slut eller börjar bara för att 31 december blir 1 januari. Men livet kan ändras. Det kan ändras rejält. Och det är nog vad mitt gjorde under 2017.

Jag brukar kanske skriva att varje år var fyllt med toppar och dalar. Att det var mitt bästa och samtidigt sämsta år. Jag vet inte. Jag kommer inte ihåg vad jag skrev förra året. Och om en sak händer som känns som den bästa saken i ens liv kan man då säga att året var det bästa året i ens liv? Och samma sak med sämsta? Eller är det antal dagar, minuter, veckor, timmar, månader av glädje/ångest som bestämmer?

Ifall det är någon som undrar varför det här inlägget är så förvirrande så är det för att jag precis läst en bok. Och som med alla böcker så fastnar jag och sedan ser jag mitt liv i boken och känner ”exakt så där är det”. Sedan tänker jag på alla val jag gjort. De val karaktärerna i boken gör. Om det är samma och hur jag känner inför karaktärerns val; bra eller dåligt? Och vad säger det om mina val i sådana fall?

När jag läser och tänker ”gör inte så” men jag vet att jag själv gjorde exakt samma sak? Vad gör det mig till för slags människa? Tycker en sak, gör en annan. Men jag förstår varför karaktären gjorde som den gjorde. Jag gjorde det ju också. Det är kanske inte konstigt. Men varför gör vi det?

Det var mycket som inte blev som tänkt 2017. Väldigt mycket. En del blev som det var tänkt. Men inte allt.

Det påminner lite om när jag var yngre på sätt och vis. Jag har flyttat två gånger under 2017. Ökat min ledning i antalet gånger jag flyttat i mitt liv (23). Och om ett par månader ska det flyttas igen. Förhoppningsvis till något lite mer permanent. Då kommer jag anlita en flyttfirma för första gången i mitt liv. För jag ska jobba 120% så jag kommer ha fett med cash. Och de kommer få åka till tre ställen i Stockholm för att hämta upp alla mina möbler och kartonger. För så utspridd är jag just nu. Fast jag bor ju bara på ett ställe (ifall någon undrade).

I dag fick jag mail från en elev jag haft under höstterminen. Jag ska inte ha kvar den klassen till våren eftersom jag ska börja jobba på en annan skola. Eleven tackade för den här terminen. Skrev att det hade varit jättekul att vara elev under svenkalektionerna. Utan att jag ens bett dem skriva en utvärdering. Och nu ska jag lämna den klassen. Lämnar dem i sticket. Har ingen aning om vem de ska ha som lärare till våren. Kanske flera stycken? Hur kommer deras skolgång påverkas av det?

Jag hatar fan att läsa böcker. Det är så många känslor då. Allt på en gång som en jävla cyklon. Och då passar Miss Li på att ploppa upp i spellistan. 2017 års soundtrack. Med lite instick av The Sounds.

Aqualung, we were Young
Dancing through the water
Like we could turn the tide
Just you and I
We always survive
Crash into each other
Like when two waves collide

Well please don’t let me drown
Suffocating, water
Deep water, deep water
And if you drag me down
Aqualung breathe harder
Breathe harder, breathe harder

Gonna swim for my life
Gonna swim for my life
Yeah please don’t let me drown
Gonna swim for my life
Gonna swim for my life
Yeah please don’t drag me down

Further and further and further we go
Deeper and deeper
We’re lost in the storm
Yeah, yeah
Gonna swim for my life
Gonna breathe for my life

Jag känner att jag kommer lite off-topic nu. Tillbaka till 2017.

Mitt mål för 2017 gick typ i uppfyllelse. Målet var fast anställning innan året var slut. Det är inte fast anställning men det är i alla fall en anställning med mycket goda chanser till tillsvidare anställning. Nu ska det bara förhandlas lite mer lön vid en tsv-anställning så löser det sig. Oavsett vad känns det så jävla nice att jag inte vet vart jag ska ta vägen.

Jag känner mig vuxen. Jag är klar med min femåriga utbildning och har fått jobb. Jag älskar mitt jobb lite för mycket för mitt eget bästa.

2017 var mitt sista år som junior i bridgevärldgen. I förgår spelade jag bridge och fick betala full taxa. Jag kände mig vuxen igen. Nu blir det inga fler juniortävlingar eller juniorläget. Det är slut nu. Och inte lyckades jag bli svensk juniormästare heller. Dansk däremot, dansk juniormästare, det lyckades jag bli. Det är väl något i alla fall. Dock lyckades jag vinna över ett att världens bästa lag. Det väger tyngre. Men jag fick ingen medalj. Dock en artikel översatt till både engelska och polska.

Undrar om det egentligen finns några rätt eller fel beslut? Tar vi ens några beslut eller följer vi mest strömmen och gör vårt bästa för att inte drunkna? Fan ta dig jävla bok! Den var inte ens särskilt bra skriven (eller?) utan råkade nog mest bara passa perfekt i mitt liv just nu.

Jag brukar inte vela ändra på beslut jag tagit. Jag tror inte på att ångra sig. Man väljer det man vill mest och sedan blir man den man är. Det har varit ”enkelt” hittills. Jag har alltid gjort så, trots att det ibland kostat och skapat ångest. Jag har gjort det jag mest velat och levt med konsekvenserna utan problem (jag har i alla fall inte ångrat något). För jag har vetat att jag gjorde det jag ville och det är så jag tycker man ska leva sitt liv. Men för 2017 är jag inte lika säker. För jag vet inte om jag alltid gjorde det jag ville mest. Och det gnager mig. Det gnager mig sjukt mycket. Jag trodde jag visste vem jag var.

Tydligen inte.

 

 

 

När man inte riktigt vet varför

När det är bra
Men samtidigt dåligt
När det är glatt
Men samtidigt ledset

När man borde vara glad
Men egentligen bara gråter
När man borde gråta
Men egentligen bara ler

När allt som är upp är ned
Och allt som är ned är upp
Då är det svårt att veta
Varför?

När det gör ont
Men kroppen är prima
När man inte kan andas
Men kroppen är fortfarande prima

När allt går rätt
Men känns helt fel
När allt känns rätt
Men är helt fel

När allt som är höger är vänster
Och allt som är vänster är höger
Då är det svårt att veta
Varför?

En lektion med Ms. Rodin

I dag var lektion 2 i det långa momentet om dystopier med mina treor. Jag hade lite ångest över hur jag skulle lägga upp lektionen då dess övergripande syfte var att ringa in genren dystopi. För att göra det behövde jag hitta olika texter som pratade om genren, gärna genom definition och diskussion med tydliga exempel.

Jag hittade ett par utdrag från olika läroböcker men ansåg att de var för korta och torftiga. Det behövdes mer. Efter att ha läst på wikipedia om dystopier så såg jag en fotnot till en bok med världens längsta titel (En bok om science fiction, fantastik, futurism, robotar, monster, vampyrer, utopier, dystopier och annat märkvärdigt och oväntat och osannlikt, Sam J. Lundwall, 1993) så den gick jag och lånade på biblioteket. I den möttes jag av 30 sidor diskussion och exempel på dystopier. Det låter ju jättebra men när hälften av texten hänvisade till texter som jag aldrig hört talas om, speciellt verkar författaren ha en förkärlek för ryska författare då minst tio stycken nämndes, behövdes en rendering göras. Trots denna rendering blev det fortfarande mycket text kvar. Går bra på universitetet men inte på gymnasiet.

Vidare tog det mig rätt många genomläsningar innan jag kände att jag hade koll på texten – vad skulle då mina treor tycka? Texten var med andra ord svår. Inte bara i val av ord utan även meningsuppbyggnad och innehållsmässigt resonemang. Det var med andra ord helt uteslutet att ge mina elever texten och säga ”läs den här” och sen vara nöjd (återigen: så kan man göra på universitetet, inte på gymnasiet).

Lektionen slutade därför med att jag började med att läsa första ”stycket” av texten. När jag gjort det drog jag upp en jätteförstorad kopia på svarta tavlan och gick igenom lite studieteknik; närmare bestämt hur man använder en överstrykningspenna och syftet med denna. Samtidigt visade jag förstås vilka delar jag hade strykit över och varför jag valde just dem.

Jag fortsatte läsa texten samtidigt som eleverna nu fick i uppgift att själva stryka under de ord/fraser/delar som de ansåg vara viktiga. De fick sedan jämföra med sin bordsgranne och diskutera likheter/skillnader. Ett par exempel togs upp i helklass.

Dags för tredje stycket. Eleverna fortsätter stryka under medan jag läser högt. När jag läst klart få de i uppgift att i grupp diskutera vad författarens huvudpoäng är i själva stycket.

Fjärde stycket fortsätter på samma vis. Eleverna stryker under och när jag läst klart får de denna gång svara på den riktade frågan – ”vilken slutsats kan man dra om relationen mellan dystopi och utopi utifrån texten?”

Nästa stycke ska de först individuellt summera med en mening (varpå jag påpekar att detta också är en studieteknik om man inte vill förstöra boken man läser genom att stryka under allt, vidare minskar det risken för omedveten plagiat kopiöst) och sedan läsa upp sin mening för bordsgrannen.

Näst sista stycket är långt och en elev frågar om vi kan pausa i mitten så de hinner stryka under i lugn och ro. Verkar smart så så gör vi. Efter läsningen ska de skriva ned 3 ord som de tycker beskriver begreppet ”totalitär överhet”.

Vi är på väg in i sista stycket som jag läser. Dock är lektionen slut om 7 minuter så vi hinner inte göra den efterföljande övningen. Avslutningsvis får eleverna skriva en ”exit note” och svara på frågorna ”vad tyckte du om dagens lektion och sättet vi gick igenom texten på” samt ”har du några frågetecken kring texten vi läst?”

Lektionen är sedan slut.

Att ha en sådan här lektion är inte lätt som elev tänker jag. De har i 75 minuter närläst en text på hög nivå och fokuset har varit nästan konstant från alla 28 elever. Bara det är en bedrift från mina elever i sig tycker jag. I min nuvarande kurs på SU har vi seminarier på 45+45 minuter och jag brukar tappa fokus efter 7…

Hur som helst förväntade jag mig lite att eleverna skulle tycka att lektionen var tråkig men ”helt ok för man lärde sig väl typ något”. Därför blev jag positivt överraskad när en enväldig majoritet av klassen tyckte att lektionen var bra och gillade hela upplägget med högläsning, individuella skrivningar och gruppdiskussioner.

Både jag och klassen är dock rörande överens om att
1) Texten borde läsas över två lektioner
2) Ibland gick det lite snabbt så de hade svårt att hinna med själva diskussionerna.

En rolig observation är att många har frågat efter författarens namn, var texten kom ifrån osv. Varför skrevs texten? Jag tänker att det kommer bli en utmärkt start på nästa lektion när vi beger oss in i litteraturanalysens värld…

Dystopier

Så efter att ha ögnat igenom ett tiotal dystopier slutade det med att mina elever kommer få läsa Fahrenheit 451. Jag har även börjat plocka ut passager ur Vägen, Kallocain och 1984. Utöver det blir det förstås och en och annan novell samt artiklar om genren. Slutligen ska jag försöka hitta några filmer som passar in. Det stora problemet nu är att filmerna inte kan vara längre än 1h40min långa. Vilket genast tar bort i stort sett alla filmer som är vettiga. Därför har jag börjat leta efter serier där vi kan se ett avsnitt eller två. Just nu ligger Handmaidens tale och 3% högt på listan, de är dessutom lättillgängliga på Netflix.

Summa summaro: Att vara lärare innebär att jag får läsa skönlitteratur och se på serier!